Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Otto - En dag, då...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORGONEN 113
utan att veta vart det bar. Då allt var
överståndet, började han, i stället för att vara glad,
göra Christophe bittra förebråelser, och
beklagade sig över alt Christophe satte hans goda
rykte på spel. Denne gav honom en
förkrossande blick och kallade honom: feg stackare!
Det blev ett häftigt ordutbyte. Otto hade gärna
skilt sig från Christophe, om han bara vågat
sig hem på egen hand. Nu blev han tvungen
att följa med, men de låtsades båda ej kännas
vid varandra.
Det beredde sig till oväder, men vreden
förblindade dem. Det solglödgade landskapet
susade och surrade av millioner insekter.
Plötsligt teg allt; men det brusade för deras öron
och först efter ett par minuter märkte de
tystnaden. De lyfte ögonen. Himlen var betäckt
av kolossala tunga blyfärgade moln, som rusade
fram från alla håll som regementen i sträckt
galopp. De tycktes alla löpa mot ett osynligt
mål, uppsugna i en rymdens avgrund. Ehuru
full av ångest tordes Otto ej delgiva sina
farhågor åt Christophe, och denne fann ett
elakt nöje i att låtsas om intet. De närmade
sig dock varandra utan att tala. De voro
ensamma ute på fältet. Tystnad! Ej en
vindfläkt, endast en svag feberfrossa som skälvde i
8. — Jean-Christophe. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
