Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Otto - En dag, då...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 JEAN-CHRISTOPHE
trädens små dallrande blad. Plötsligt en
stormil, som virvlade upp dammet, förvred
trädens grenar och piskade dem våldsamt. Så föll
åter tystnaden, hemskare än nyss. Otto beslöt
att tala och sade sakta:
— Det blir oväder; vi måste gå hem.
Christophe svarade:
— Kom då.
Men det var för sent. En bländande
våldsam ljusstråle bröt fram, himlen mullrade, och
det ekade i molnens låga valv. Inom ett
ögonblick voro de omvärvda av orkanen, förvirrade
av blixten, bedövade av åskan och genomblöta
från huvud till fot. De befunno sig ute på
slätten mer än en halvtimmes väg från varje
människoboning. I vattnets strömmar och i
den slocknande dagern glödde ljungeldens
röd-aktiga sken. De ville springa, men deras våta
kläder klibbade vid kroppen, och skorna
plaskade fulla av vatten; vattnet rann om dem
och de andades med svårighet. Ottos tänder
skallrade, och han var vild av ilska och
rädsla. Han grälade oavbrutet och påstod att
det var farligt att gå vidare; han hotade att
sätta sig på vägen, att lägga sig raklång på
den plöjda åkern. Christophe fortsatte sin
vandring, förblindad av blåsten, regnet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
