Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minna - Det dröjde inte...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORGONEN 185
Den ödesdigra dagen inbröt. Väl tio gånger
under natten hade han frågat sig: »var är hon
i morgon?» Och nu tänkte han: »I dag!...
Ännu är hon här, i morgon är hon borta.»
Före klockan åtta gick han till hennes hem.
Hon var ej uppstigen. Han försökte promenera
i trädgården, han kunde inte, han gick in igen.
Korridorerna voro fulla av paket och koffertar,
han satte sig i ett hörn i ett av rummen och
lyssnade spänt på alla ljud — bullret av dörrar,
som öppnades och stängdes, golvens
knarrande; han igenkände fotstegen som trippade
i andra våningen. Fru von Kerich gick igenom
rummet, hon smålog vid hans åsyn och
till-kastade honom ett skälmaktigt: »godmorgon».
Äntligen visade sig Minna; hennes ögon voro
röda, ty ej heller hon hade sovit en blund.
Hon gav brådskande befallningar åt tjänarna
och räckte Christophe handen, allt under det
hon fortsatte att tala med gamla Frida. Hon
var redan resklädd. Fru von Kerich kom
tillbaka, de tvistade om en hattask. Minna tycktes
inte alls ge akt på Christophe, som höll sig
nära pianot, olycklig och bortglömd. Hon
följde med modern ut och vände tillbaka; från
tröskeln ropade hon något till fru von Kerich,
så stängde hon dörren. De voro allena. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
