Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sabine - Klockan var bara...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YNGLINGEN
1 159
ned på en kubbe, som brukade användas till
vedsågning. Hon satte sig på några
risknippor. Bullret utifrån nådde dem dämpat
och avlägset. Här kunde han gråta utan att
frukta, att han skulle bli hörd. Han
överlämnade sig med raseri åt de våldsamma
snyftningar som skakade honom. Rosa hade
aldrig sett honom gråta. Hon hade aldrig
tänkt att han var i stånd att gråta. Hon kände
endast till sina små barnsliga flicktårar.
Denna manliga förtvivlan ingav henne skräck
och medlidande. Hon var genomträngd av
lidelsefull kärlek; denna kärlek var inte
självisk, den bestod i ett omätligt behov av
uppoffring, i en moderlig självförsakelse, i en
törst att få lida i stället för honom, att bära
hans sorg. Hon lade sin arm om hans axel.
— Käre Christophe! sade hon. Gråt inte!
Christophe vände sig bort.
— Jag vill dö!
Rosa knäppte ihop händerna.
— Säg inte så, Christophe.
— Jag vill dö! Jag kan inte ... Jag kan
inte leva... Vad tjänar det till att leva?
— Christophe, käre Christophe, du är inte
ensam. Det är så många som hålla av dig.
— Vad bryr jag mig om dem. Jag bryr
mig inte om någonting. Alla andra kunna
leva eller dö som de behaga. Jag bryr mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
