Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sabine - Klockan var bara...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
JEAN-CHRISTOPHE
skulle inte kunna tala med min mor... senare
kanske...
Hon sade:
— Stanna här. Jag kommer igen.
Han stannade kvar i den skumma
vedboden. En smal ljusstrimma föll ned från en
trång glugg, övertäckt med spindelväv. Ute
från gatan hörde man en grönsakshandlerskas
rop. I ett närbeläget stall slog en häst med
hovarna mot spiltan. Den upplysning
Christophe nyss erhållit gjorde honom intet nöje,
men den sysselsatte honom för en kort stund.
Han insåg nu sammanhanget i saker som han
hittills inte förstått. En massa småting som
han förut inte uppmärksammat föllo honom
åter i minnet och fingo sin rätta betydelse.
Han häpnade över att han kunde tänka därpå
nu. Det upprörde honom att han i ett sådant
ögonblick kunde låta förströ sig och glömma
sin sorg. Men smärtan var så olidlig, så
förkrossande, att en självbevarelsedrift, starkare
än både hans vilja, hans mod och hans kärlek
tvang honom att vända bort ögonen, att iskänka
sig en liten frist. Han kastade sig över denna
nya tanke, likt en drunknande, som i
förtvivlan klamrar sig fast vid första bästa
föremål, visserligen inte för att rädda livet, blott
för att ännu en minut hålla sig över
vattenytan. Dessutom, nu då han själv led, kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
