Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sabine - Han murade in...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YNGLINGEN
1 173
för all tid var han färdig att springa ut på
gatan och ropa: Nej! nej 1 tag dem inte ifrån
mig! Han skulle velat tigga om ett enda
föremål, bönfalla om att man inte skulle rycka
henne ifrån honom hel och hållen. Men hur
skulle han vågat be mjölnaren om något
sådant? Han var ju varken släkting eller vän.
Hon själv hade ej vetat om hans kärlek, hur
skulle han då vågat avslöja den för en annan.
Och om han sagt ett enda ord, skulle han
brustit i gråt... Nej, han måste tiga, han
måste bevittna detta fullkomliga försvinnande
utan att kunna, utan att töras göra något för
att rädda en enda spillra från skeppsbrottet.
Och då allt var slut, då huset var tomt,
då inkörsporten stängts och kärran rullade
bort, medan fönsterrutorna skallrade och
ljudet alltmer fjärmade sig, kastade han sig på
golvet, utan en tår, utan en tanke, utan strid,
genomisad, förintad ...
Någon knackade på dörren. Han låg
orörlig. Det bultade ånyo. Han hade glömt att
låsa. Rosa kom in. Hon ropade till, då hon
såg honom utsträckt på golvet, och hon
stannade förskräckt. Han lyfte upp huvudet och
sade ilsket:
— Nå, vad vill du? Lämna mig i fred I
Hon stod tveksam kvar, stödd mot
dörren, och upprepade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
