Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ada - Ångbåten, som frustade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
JEAN-CHRISTOPHE
Han låg stilla, utsträckt bredvid henne.
En jämn behaglig värme omflöt dem bägge.
Han begynte drömma. Hans blod rann lugnt
och kraftigt. Alla hans sinnen mottogo minsta
förnimmelse med en ny ursprunglig friskhet.
Han njöt av sin styrka och ungdom.
Ofrivilligt kände han sig stolt över att vara en man.
Han log mot sin lycka och visste sig dock
vara ensam: ensam såsom han alltid varit —
kanske mer ensam än tillförene, men nu utan
vemod, i en gudomlig avskildhet. Feber,
ångest, skuggor hade vikit. Naturen kunde
spegla sig fritt i hans klarlugna själ. Utsträckt
på ryggen, med ansiktet vänt mot fönstret, lät
han sina ögon bländas av luftens
silverskim-rande dis. Han log:
— Vad det är härligt att leva!
Leva!... En båt gled förbi... Plötsligt
tänkte han på dem, som lämnat livet bakom
sig. Han mindes en snabbt glidande båt, där
de suttit tillsammans: Han — Hon — Hon? ...
Nej, inte denna, som slumrar vid hans sida.
— Hon, den enda, den älskade, den stackars
lilla döda. — Men vem är då denna varelse!
Hur kan hon väl befinna sig här? Hur ha de
råkat komma i detta rum? Varför vila de i
denna säng? Han ser på henne, han känner
henne inte, hon är en främling. I går morse
existerade hon inte för honom. Vad vet ban
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
