Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ada - Ångbåten, som frustade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YNGLINGEN
1 203
egentligen om henne? — Han vet, att hon inte
är begåvad. Han vet, att hon inte är god.
Han vet, att hon just nu inte ens är vacker.
Hennes sömndruckna ansikte är pösigt och
blodlöst, pannan är låg, munnen vidöppen, de
uppsvällda, spända läpparna erinra om ett
fiskgap. Han vet att han inte älskar henne!
En skärande smärta genomilar honom, då han
betänker, att han vid första ögonkastet kysst
dessa okända läppar, att han redan första
natten de råkats ägt denna vackra främmande
kropp. — Och den som han verkligen älskat,
henne hade han låtit leva och dö utan att han
ens vågat vidröra hennes hår. Nu är det för
sent; aldrig skall han få förnimma hennes
innersta väsens doft. Intet återstår. Allt har
smält bort. Allting har jorden frånrövat
honom. Han har ej förstått att försvara
henne.
Han böjde sig över den sovande och
forskade hätskt i hennes själlösa drag.
Omedvetet kände hon hans skarpa blick, och plågad
därav bemödade hon sig att lyfta de tunga
ögonlocken och att småle. Hon stammade
sluddrigt som ett nyvaket barn:
— Titta inte på mig. Jag är ful!
Hon föll strax tillbaka, överväldigad av
sömnen, smålog och mumlade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
