Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ada - Ångbåten, som frustade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
JEAN-CHRISTOPHE
— Å, jag är så sömnig... så sömnig! ...
och så försjönk hon åter i sina drömmar.
Han måste skratta och han kysste ömt
hennes barnsliga mun och näsa. Efter att en
stund ha betraktat den stora flickungen, kiev
han varsamt över henne och steg upp. Då
han var borta, drog hon en lättnadens suck
och sträckte ut sig till sin fulla längd tvärs
över den tomma sängen. Han klädde sig så
tyst som möjligt för att inte väcka henne, och
då han var färdig, satte han sig på stolen vid
fönstret och blickade ut över den töckniga,
ångande floden, som tycktes vältra fram stora
isblock. Han domnade bort i ett stilla
drömmeri, omsvävad av en vemodsfull pastorals
ljuva toner.
Ibland öppnade hon ögonen, såg frågande
på honom, kände igen honom, smålog och
slumrade in på nytt. Slutligen frågade hon
hur dags det var.
— En kvart i nio.
Hon funderade sömnigt:
— Vad kan det väl betyda: en kvart i
nio?
Halv tio gäspade hon, suckade och
förklarade att hon skulle stiga upp.
Klockan slog tio innan hon rört sig ur
fläcken. Hon blev förtretad:
— Nu ringer det igen — tiden går.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
