Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ada - Ångbåten, som frustade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
JEAN-CHRISTOPHE
strax lydde, tog hon honom i axlarna och
knuffade ut honom genom dörren, som hon
låste.
Hon halade ut tiden på alla upptänkliga
sätt, sträckte ut sina välformade lemmar, sjöng
medan hon tvättade sig, en lång, känslosam
Lied och hällde vatten i ansiktet på Christophe,
som knackade på fönsterrutan. Vid avfärden
plockade hon trädgårdens sista ros, och så
stego de ombord. Dimman hade inte skingrats
än, men solens strålar genomträngde den och
man omflöts av ett mjölkvitt ljus. Ada satt
med Christophe i aktern. Hon var surmulen
och sömnig och gnällde över att ljuset stack
henne i ögonen och att hon skulle få
huvudvärk bela dagen. Då Christophe inte tycktes
bry sig om hennes klagovisor, stängde hon in
sig i en trumpen tystnad. Hennes ögon voro
halvöppna och hennes min var barnsligt
allvarsam. Men vid nästa anhaltstation kom en
elegant dam och satte sig i hennes närhet. Nu
blev hon strax livlig och bemödade sig att föra
ett bildat och känslofullt samtal. Hon gav
även noga akt på att säga »ni» till Christophe.
Christophe frågade hur hon skulle ursäkta
sig hos sin arbetsgiverska för att hon inte
passat på tiden. Det oroade henne inte det
ringaste.
— Å, det är minsann inte första gången ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
