Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ada - Intet kunde vara...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
JEAN-CHRISTOPHE
i hennes ögon, och ibland såg han att hon fällt
tårar. Han kände henne så pass väl, att han
förstod, att någon utomstående ingivit henne
dessa nya farhågor, och ban visste nog vern
det var.
Han beslöt att göra en ände på saken.
En kväll, då Louisa brustit i gråt och stigit
upp från bordet utan att vilja säga orsaken
till sin förtvivlan, rusade han nedför trappan
och knackade på Vogels dörr. Han sjöd av
ilska. Han var ej endast upphetsad av fru
Vogels beteende, han ville även hämnas för
att hon gjort Rosa fientligt stämd mot honom,
för att hon tisslat och tasslat om Sabine; han
ville med ett ord taga hämnd för allt vad han
fått uthärda under många månader. Det var
ett agg, länge hopsamlat, som ban nu ville
avbörda sig.
Han störtade in till fru Vogel och med en
röst, som han förgäves sökte dämpa, frågade
han, darrande av vrede, vad hon hade hittat
på, som kunnat till den grad bedröva modern.
Amalia tog mycket illa upp spörsmålet;
hon svarade, att hon gjorde vad som föll
henne in, att hon inte behövde avlägga
räkenskap för någon — och för honom allra minst.
Hon grep tillfället för att rycka fram med
det tal hon så länge berett sig på. Hon sade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
