Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försumpningen - Medan han ännu var...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
J Ii AN-CHRISTOPHE
mande språk? Hade han ej sagt att orden
endast ha det värde som den själ som
uttrycker dem äger? Vännerna hade gjort narr
av honom och Mannheim liade kallat honom
krämare. Som han dagligen liade för ögonen
exemplet av litteratörer som i onödan pratade
om musik, insåg han hur löjligt det var att
vilja bedöma en konstart som ej är ens egen;
ban accepterade därför, fast något misstrogen
sin obefogenhet och anammade deras
omdömen som skulle vara mer kunniga i frågan.
Sålunda lät han vännerna i tidskriften
påtvinga sig en »stor man», tillhörande ett
dekadent kotteri, Stephan von Hellmuth, som
bringade honom en Ifigenia enligt eget mönster.
Det var på den tiden då tyska diktare —
liksom deras medbröder i Frankrike — voro i
färd med att arbeta om alla grekiska
sorgespel. Stephan von Hellmuths verk var en av
dessa vidunderliga grekisk-tyska pjäser, där
Ibsen, Homeros och Oscar Wilde rördes ihop
med tillsats från en eller annan arkeologisk
handbok. Agamemnon var neurotiker och
Akilles kraftlös; de jämrade vitt och brett
över sitt tillstånd, utan att naturligtvis deras
klagan förändrade det minsta däri. Hela
styckets energi var samlad på Ifigenias roll:
en pedantisk, hysterisk, nervsjuk Ifigenia, som
med ett rikt ordsvall läxade upp hjältarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
