Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försumpningen - Han träffade nu...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
J Ii AN-CHRISTOPHE
oeli livfull. Det onda de hört oin honom hade
snarare disponerat dem till lians fördel.
Likasom han plågades de av den lilla stadens
kvalmiga luft, likasom han voro de uppriktiga och
hade självständiga meningar. De betraktade
honom som ett stort barn — oförmögen att
komma till rätta med livet, offer för en
omutlig ärlighet.
Christophe gjorde sig inte stora illusioner
om sina nya vänner och ban sade sig vemodigt
att de inte ens anade det djupaste i hans väsen.
Men han hade blivit så avvand från all
vänskap och längtade så mycket därefter, att han
fylldes av tacksamhet blott för att de ville bry
sig om honom litet. Det sista årets
erfarenheter liade burit frukt; ban ansåg sig ej längre
ha rätt att vara granntyckt. För två år sedan
skulle ban ha varit otåligare. Han mindes och
ångrade — till hälften leende — sin stränghet
mot de genomhederliga ledsamma Eulers.
Ack, vad han nu blivit klok. Han suckade,
men en svag stämma viskade i hans öra:
— Ja, men för huru länge!
Han måste åter le och kände sig en smula
tröstad.
Vad skulle ban ej givit för att äga en vän
— en enda som förstod honom, som delade
hans tankar — men så ung han än var, hade
ban nog världskännedom för att inse att hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
