Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Befrielsen - Peter Schulz var...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
JEAN-CHRISTOPHE
skrevo och tackade honom då de lämnade
universitetet; somliga fortsatte att skriva ett
par gånger under de närmaste åren. Sedan
hörde gamle Schulz endast talas om dem
genom tidningarna, som meddelade den ene
eller andres utnämning till en plats. Han
gladdes åt deras framgång som om den varit
hans egen. Han förlät dem deras tystnad,
hittade på tusen ursäkter och tvivlade ej på
deras tillgivenhet. Han tilltrodde även de
mest själviska samma känslor som han hade
för dem.
Böckerna voro dock hans bästa tillflykt;
de voro varken svekfulla eller glömska. De
själar ban där skänkte sin ömhet hade flyktat
ut ur tidens oroliga vågsvall, evigt förankrade
i den kärlek de ingåvo och själva tycktes
erfara; — den kärlek som strålade ut över alla
som älskade dem. Schulz var professor i
estetik och musikhistoria. — Han erinrade om
en åldrig skogsdunge som skälvde och ekade
av fåglars sång. Några sånger genljödo vida
omkring; de stego från seklernas djup, ljuva
och hemlighetsfulla — andra voro förtroligare,
likt kära välkända kamrater, varje ton
påminde om fröjder och sorger i hans medvetna
eller undermedvetna förflutna liv (ty under
alla de dagar som solen belyser upprulla
sig på ett annat plan dagar upplysta av ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
