Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Befrielsen - Schulz vände samma väg...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
JEAN-CHRISTOPHE
sin lyckliga stjärna för detta underbara möte.
Han beklagade likväl i samma andedrag den
rysliga otur som gjort att han, som aldrig
lämnade staden, just varit borta då »der Herr
Kapellmeister» anlände. Man hade lämnat
honom telegrammet precis en timme efter
morgontågets avgång; han sov och man hade
funnit för gott att inte väcka honom. Hela
morgonen hade ban stormat och rasat mot
hotellbetjäningen, han rasade ännu. Han
hade struntat i sina patienter, i sina affärer
och skyndsamt tagit första bästa tåg, men
detta eländiga tåg stod ej i förbindelse med
stambanans tåg. Pottpetschmidt måste vänta
tre timmar på en liten station, där han
uttömt hela sitt förråd av vredesutbrott och
berättat sitt missöde för medpassagerarna och
för stationsinspektoren. Änligen hade man
satt i gång. Han hade fruktat att komma för
sent... Men Gud vare lov!... Gud vare
lov!...
Han grep åter Christophes händer och
kramade dem mellan sina grova nävar med
tjocka hårbevuxna fingrar. Han var sagolikt
stor och lång. Huvudet var fyrkantigt, håret
rött och kortklippt, ansiktet slätrakat och
koppärrigt. Han hade stora ögon, en bred
näsa, tjocka läppar, dubbelhaka, kort hals och
en vidunderligt bred rygg. Magen liknade en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
