Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Befrielsen - Denna sköna dag hade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
JEAN-CHRISTOPHE
har hon hunnit så pass, att hon finner vägen
överallt, hon urskiljer allt, precis som om hon
såg. Hon märker saker som vi inte fäster oss
vid, och hon intresserar sig för allt möjligt,
hon som förr inte intresserade sig för stort
annat än sig själv ... Den gången stannade
Gottfried längre än vanligt hos oss. Vi tordes
inte be honom uppskjuta sin resa, men han
blev frivilligt kvar ända tills hon var bättre.
Och så en dag, ute på gården, hörde jag henne
skratta! — Jag kan inte säga hur det kändes.
Gottfried såg så nöjd ut också. Han satt
bredvid mig. Vi tittade på varandra ocb jag skäms
inte att säga, att jag omfamnade och kysste
honom. Då sade han:
— Nu tror jag att jag kan fortsätta min
vandring. Man behöver mig inte mer.
Jag sökte kvarhålla honom, men han
svarade:
— Nej, jag kan inte stanna längre.
Alla visste ju att han var som den
vandrande juden; han kunde inte vistas länge
någonstans. Vi bråkade därför inte med
honom. Han tog sin packe och gick, men han
ordnade så, att han oftare tog vägen åt det
här hållet, och varje gång var det en stor
glädje för Modesta och hon blev alltid bättre
därav. Hon började sköta bushållet; hennes
bror har gift sig, hon hjälper till med barnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
