Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Befrielsen - Han beslöt att resa...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414
JEAN-CHRISTOPHE
gång lian ämnade tala svek modet honom.
Vid två eller tre tillfällen berörde han likväl
sin möjliga avfärd; Louisa tog honom inte på
allvar — kanske låtsades hon att inte göra det
i akt och mening att övertyga sig själv och
honom att det blott var ett skämt. Han tordes
inte fortsätta, men han blev dyster och
tankspridd; det märktes att ban bar på en
hemlighet. Den stackars Louisa, som gissade
hemligheten, sökte förfärad uppskjuta bekännelsen.
Om aftonen då de sutto vid lampan anade hon
mitt i tystnaden att ban skulle utsäga det
oåterkalleliga, och gripen av skräck började
hon prata på en slump om vad som helst. Hon
visste knappt vad hon sade, hon önskade blott
hindra honom från att tala. Vanligen ledde
instinkten henne rätt; hon jämrade sakta över
sin hälsa, sina svullna händer och fötter, sina
ben, som styvnade till. Hon överdrev sitt onda,
hon sade att hon var en oduglig gammal
gumma. Hennes naiva list bedrog honom ej;
ban såg sorgset på henne med en stum
förebråelse och steg snart upp förebärande att ban
var trött och måste lägga sig.
Dessa små finter kunde dock inte i
längden rädda Louisa. En kväll, då hon ånyo tog
sin tillflykt till dem, samlade Christophe sitt
mod, lade sin band på moderns och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
