Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Befrielsen - Han beslöt att resa...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPRORET
415
— Nej, mor, jag har någonting att säga
dig.
Louisa ryggade tillbaka. Hon sökte likväl
att le och sade med sammansnörd strupe:
— Nå, min gosse, vad är det fråga om?
Christophe stammade fram sitt beslut att
resa, medan hon strävade att blanda bort
alltsammans i skämt, men hans ansikte klarnade
ej och han fortsatte denna gång så
målmedvetet, att hon ej kunde tvivla på hans allvar.
Hon teg. Blodet tycktes stanna i ådrorna och
bon blickade på honom stum och stel av fasa.
I hennes ögon steg ett så oerhört lidande upp,
att orden sveko honom. De sutto en stund
tysta och orörliga. Då hon åter kunde draga
andan sade hon med skälvande läppar:
— Det är inte möjligt... Det är inte
möjligt...
Två stora tårar runnö längs hennes kinder.
Han vände missmodigt bort huvudet och dolde
ansiktet i händerna. Båda gräto. Snart gick
ban in i sitt rum och låste in sig till följande
morgon. Ingendera gjorde sedan någon
antydan om vad som hänt, och bon sökte inbilla
sig att ban uppgivit sin plan. Men hon levde
dock i ständig oro.
Emellertid kom det ett ögonblick då han
inte längre kunde tiga. Han måste tala även
om ban sargade hennes själ. Han led för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
