Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Han vandrade gatan...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
JEAN-CHRISTOPHE
färde, då han hörde någon ropa efter sig.
Kolm hade med sina skarpa ögon igenkänt
honom och sprang honom nu leende till mötes
med utsträckta händer och alla yttre bevis
på översvallande glädje.
Sylvain Kohn var liten och undersätsig
och enligt amerikansk sed slätrakad. Huden
var för röd, håret för svart. Ansiktet var
brett och massivt med fetlagda drag, små
kisande, nyfikna ögon, en något sned mun och
ett illistigt leende. Han klädde sig med en
utstuderad elegans, som skulle dölja hans höga
axlar och breda höfter. Hans dåliga växt var
det enda som sårade hans fåfänga; han skulle
gärna tagit emot en eller annan spark om den
kunnat göra honom två eller tre tum längre
eller skaffat honom en bättre figur. För resten
var han mycket nöjd med sig själv och ansåg
sig oemotståndlig — och besynnerligt nog var
han det verkligen. Den lille tölpaktige tyske
juden hade utnämnt sig till den parisiska
elegansens krönikör och domare. Han skrev
sliskiga, mondäna krönikor, som voro utsökt
tillkrånglade. Han uppträdde städse som den
franska stilens, den franska smakens, den
franska ridderlighetens, den franska andans
förkämpe — han levde i Ludvig den
femtondes, de röda klackarnas, Lauzunds tidevarv.
Man skrattade åt honom, men det hindrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
