Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Christophe frågade sig...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
154
JEAN-CHRISTOPHE
En tid liade kritiken i Frankrike åtnjutit
en stor makt. Allmänheten höjde sig inför
dess domar och var nära däran att anse
kritiken överlägsen konstnärerna — ett slags
intelligenta konstnärer (orden tyckas inte
lämpade till att sammanställas). Senare hade
recensenterna förökats med oerhörd snabbhet,
det blev alltför många siare och spåmän,
vilket förstörde yrket. Då så inånga, var och
en för sig, vitsordade, att de allena sutto inne
ined sanningen kunde man inte längre tro
dem, och till slut litade de ej mer på sig
själva. Från den ena dagen till den andra
fick enligt fransk sed misströstan insteg; de
gingo från en ytterlighet till en annan. Efter
att ha påstått att de visste allting, sade de nu
att de ingenting visste. Det blev dem en
hederssak och en ny liten inbilskhet. Renan
hade lärt de förvekligade generationerna, att
det inte var elegant att bejaka något utan att
strax förneka eller åtminstone betvivla det.
Han hörde till dem som Paulus talar om: »i
vilka det alltid finnes ett ja, ja, och så ett nej,
nej-». Hela den franska eliten hade hänförts
av detta amfibieartade credo. Tankelättjan
och karaktärssvagheten funno sig där väl till
rätta. Man sade inte längre om ett verk, att
det var gott eller dåligt, sant eller falskt,
talangfullt eller enfaldigt. Man sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
