Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Christophe skulle dock...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
A1ARKNADSTORGET
189
sig med ett dylikt liv och dess plikter. Alla
kvinnor äro inte i stånd därtill... och tiden
går, åren rinna bort, ungdomen försvinner —
och så finnes det så mycket gott och vackert
inom oss som aldrig skall tjäna till någonting,
som dagligen tynar bort, som man till slut
måste bekväma sig till att skänka åt
dumbommar, åt människor som man föraktar och
som i sin tur förakta en. Det är som om vi
vore en olöslig gåta. Männen finna oss
löjliga och ointressanta, men kvinnorna borde
förstå oss; de ha ju en gång varit som vi. De
behövde bara påminna sig... Nej! Ingen
hjälp från det hållet. Till och med våra
mödrar känna oss inte; de vilja bara gifta bort
oss. För resten heter det: »lev eller dö, ordna
dig som du behagar». Samhället överlämnar
oss åt oss själva.
— Misströsta inte, sade Christophe. Var
och en måste i sin tur genomgå livets
erfarenheter. Om ni endast har mod, så kommer det
att gå er väl. Sök bortom er egen värld! Det
måtte väl ändå finnas några hederliga karlar
kvar i Frankrike.
— Jo, de finnas. Jag känner nog ett par
stycken, men de äro så tråkiga... Och så
skall jag säga er en sak: den värld jag lever i
misshagar mig, men jag tror inte att jag
kunde leva utan den. Vanan är nu en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
