Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Vintern varade i det...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
JEAN-CHRISTOPHE
åter varit ett litet barn. För första gången
sedan många år tillbaka var ban tvungen att
vila. Konvalescensens utmattning blev även
den en vila efter den otroliga intellektuella
spänning som föregått sjukdomen ock ännu
gjorde honom alldeles värkbruten. Christophe,
som under flera månader stelnat i ett
tillstånd av ständig ångestfull vaksamhet, kände
nu att skärpan i hans blick slaknade. Han
blev inte mindre stark, blott mera mänsklig.
Snillets mäktiga, men en smula vidunderliga
liv hade dragit sig i bakgrunden. Han insåg
att han var en människa liksom alla andra.
Han avklädde sig sina fanatiska åsikter, allt
det hårda och obönhörliga som kännetecknar
handlingen. Han hatade ingenting längre.
Han tänkte inte på pinsamma, förtretliga
saker, eller om kan gjorde det, så var det med
en lätt axelryckning. Han tänkte mindre på
sina egna prövningar och mer på andras. Allt
sedan Sidonie erinrat honom om de tysta
lidanden som betunga alla små ödmjuka själar
som på hela jordens yta kämpa sin kamp utan
att klaga, glömde ban sig själv i dem.
Vanligen var han föga känslosam, men nu hade
han anfall av en mystisk ömhet, som är
sjukdomens och svaghetens spröda, skära blomma.
Om aftonen satt han vid fönstret ovanför
gården och lyssnade till nattens alla hemlighets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
