Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Nu då hans vilja slaknat...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
JEAN-CHRISTOPHE
dem då de voro sårade, hjälpte dem att dö.
Hon kände inte någon bitterhet mot dem som
förrådde och utlämnade henne. Och på bålet,
då flammorna virvlade mot höjden, tänkte
hon inte ens på sig själv utan på munken som
beredde henne till döden; hon besvor honom
att gå. Hon förblev »mild även i den
våldsammaste fejd», god mitt ibland de onda,
fridsam mitt i krigets fasor. I kriget, denna de
djävulska makternas triumf, bringade hon
något av Guds ande.
Och Christophe försjönk i sig själv och
tänkte:
— Jag har inte burit Guds ande med
mig.
Åter och åter läste han de sköna ord
som Jeannes historiker yttrar:
»Vara god, förbliva god trots människors
orättvisa och ödets tunga slag, bibehålla
mildhet och välvilja mitt ibland alla bittra
tvister, vandra genom tillvaron utan att
tilllåta den hårdaste erfarenhet att vidröra
denna inre skatt.»
Och han upprepade:
— Jag har syndat. Jag har inte varit
god. Jag har brustit i välvilja. Jag har
varit för sträng. — Förlåt mig! Tro inte att
jag hatar eder, ni alla som jag strider emot.
Jag skulle även vilja göra eder gott... men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
