Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det första intrycket...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTOINETTE!
69
— Nu är stunden kommen. Jag måste
tala...
Hon darrade av nervositet. Just som hon
gjort en stor ansträngning och äntligen var
nära att besluta sig, nämnde fru Poyet
tillfälligtvis, i en ton som inte sökte urskulda sig,
att de voro tvungna att vid halv tiotiden gå på
en bjudning, som de inte kunnat avsäga sig.
Jeannins stego strax upp, djupt sårade. Man
låtsades vilja hålla dem kvar, men en kvart
senare ringde någon på dörren, och betjänten
kom in och anmälde några vänner som bodde
i våningen ovanpå. Poyet och hans hustru
växlade blickar och viskade ivrigt med
betjänten. Poyet mumlade en eller annan
otydlig ursäkt och förde in Jeannins i rummet
bredvid (han önskade dölja för sina vänner
denna besvärliga familjs existens och
isynnerhet dess närvaro i hans hus). Jeannins
lämnades ensamma i ett kallt, oeldat rum. Barnen
voro ursinniga över dessa förödmjukelser.
Antoinette hade tårarna i ögonen, hon yrkade
på att de ögonblickligen skulle gå sin väg.
Modern stretade emot, men då väntan blev för
lång tog hon sitt beslut. Poyet, som
underrättats av betjänten, fick tag i dem ute i
tamburen och gjorde några meningslösa ursäkter,
han låtsades hålla dem tillbaka, men det syntes
att han helst ville se dem försvinna. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
