Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hon reste. Under det...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
JEAN-CHRISTOPHE
svariga för henne — (på samma sätt tala
många husmödrar om sina tjänarinnor, men
deras »ansvar» sträcker sig ej så långt att de
skulle bry sig om att lätta de arma varelsernas
bördor, de förhindra blott varje nöje) — om
Antoinette vägrade att tillerkänna dem denna
samvetsplikt, så berodde det enligt dem på att
hon inte ansåg sig själv vara utan vank eller
brist: en hederlig flicka behöver inte dölja
någonting.
Sålunda inringades Antoinette av en
stundlig förföljelse, som hon lika oupphörligt
sökte bekämpa, och detta gjorde henne mer
kall och oåtkomlig än någonsin.
Hennes bror skrev varje dag brev på tolv
sidor, och hon lyckades även dagligen skriva
ett par rader. Olivier sökte vara modig och
inte visa sin sorg, men ledsnaden tärde honom.
Hela hans liv hade varit så oskiljaktigt
bundet vid systerns, att då han slitits ifrån henne
tyckte han sig ha förlorat hälften av sitt väsen:
— ban kunde inte längre använda armar, ben
eller tankar, han kunde inte arbeta, inte spela
— inte ens drömma — om annat än henne.
Han studerade ihärdigt från morgon till kväll,
men det tjänade ingenting till. Hans tankar
voro annorstädes. Han led eller han tänkte
på henne! Han tänkte på gårdagens brev.
Han fäste ögonen på klockan och väntade ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
