Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hon återsåg Olivier...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTOINETTE!
135
gråta. Det var det enda han kunde göra; han
hade förblivit samme lille grinolle. Han
tryckte henne till sig som om han varit rädd
att hon skulle försvinna. Vad de voro
förändrade båda två! Vad de sågo bedrövliga
ut!... Men det betydde föga. De hade
återfunnit varandra. Allting ljusnade: sjuksalen,
skolan, den kulna dagen... Nu skulle de inte
mer släppa varandra. Innan hon hunnit säga
ett ord bad ban henne lova, att hon inte åter
skulle fara bort. Han behövde inte be henne
därom. Nej, hon skulle inte resa; de hade
varit för olyckliga fjärran från varandra.
Deras mor hade rätt. Allting var bättre än
skilsmässan. Armod, död! Bara de fingo vara
tillsammans.
De skyndade att hyra en liten bostad.
Helst skulle de velat ha den gamla, men den
var upptagen. Deras nya våning vette även
åt en gård, men på andra sidan muren skönjde
man toppen av ett litet grönt träd, och de
fäste sig vid det som om det varit en vän, ett
budskap från naturen, likt dem i fångenskap
bland stadens gatstenar. Olivier återfick snart
hälsan, åtminstone vad som hos honom
kallades hälsa (ty det som kallades hälsa hos honom
skulle varit sjukdom hos en annan).
Antoi-nettes sorgliga vistelse i Tyskland hade
åtminstone skaffat henne pengar, och genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
