Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Antoinette hade inte...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTOINETTE!
149
dvaldes. Han såg en varelse vars korta
jordiska liv liksom hans eget snart skulle gå
förlorat. Han erfor då för denna människa en
impulsiv, ofrivillig ömhet. Ingenting i världen
skulle förmått honom att såra en sådan
människa, han var helt enkelt tvungen att visa sig
älskvärd mot henne. Han var svag och just
i följd därav var han skapad att behaga
»världen», som förlåter alla laster, ja, alla dygder
utom styrkan, som är grundorsaken till både
last och dygd.
Antoinette umgicks inte med detta lilla
sällskap jämnåriga. Hennes dåliga hälsa,
hennes trötthet, en andlig, skenbart grundlös
nedslagenhet, höllo henne fången. Under alla de
långa åren, fulla med mödor, bekymmer ocb
ihärdigt arbete, som nött ut både kropp ocb
själ, hade hennes bror och hon bytt karaktär.
Hon kände sig så långt ifrån världen, fjärran
från allting ... Hon förmådde ej återtaga sin
plats. Alla dessa samtal, detta buller, detta
skratt, dessa små intressen tråkade ut henne,
tröttade, ja, nästan plågade henne. Hon led
därav. Hon skulle velat likna de unga
flickorna, intressera sig för det som intresserade
dem, skratta åt det som de skrattade åt...
Hon kunde inte. Hennes hjärta krympte
samman, hon tyckte att hon redan var död! Om
kvällen låste hon in sig i sitt rum, bon satt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
