Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det var Olivier som...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
17
Alltjämt lika orolig, sade han till Christophe
och såg honom rakt i ögonen:
— Christophe, du yttrade väl inte något
oförsiktigt under måltiden?
— Visst inte, svarade Christophe
skrattande.
— Säkert!
— Ja, din kruka!
Olivier blev en smula lugnad, men
Christophe var nu mindre lugn. Han erinrade sig,
att han pratat kors och tvärs. Han hade strax
känt sig alldeles hemmastadd. Inte ett
ögonblick hade han tänkt på att hysa misstro mot
dessa människor. De tycktes vara så
vänskapliga, så väl stämda mot honom, och de
voro det visserligen. Man är alltid väl
disponerad mot dem som man gör gott. Och
Christophe visade en så uppriktig glädje, att den
meddelade sig åt de andra. Hans trohjärtade,
litet självsvåldiga fasoner, hans muntra
infall, hans oerhörda aptit och den snabbhet
med vilken våtvarorna försvunno i hans strupe,
misshagade inte Arsène Gamache, även han i
stånd att utföra stordåd vid bordet. Bastant,
blodfull och en smula bondsk, ringaktade han
alla dem som inte mådde bra, dem som
varken våga äta eller dricka, alla små klena,
parisiska kräk. Han bedömde en karl efter
hans bordsvanor och han uppskattade
Chri-2. — Jean-Christophe. VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
