Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ödet är ironiskt...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
JEAN-CHRISTOPHE
kloka och ej vidare samvetsömma kamrater.
Deras lilla flicka var ett band dem emellan,
men hon var samtidigt föremål för en dov
rivalitet, ty de höllo båda två svartsjukt av
henne. Var och en återfann i henne sina egna
favoritfel, förskönade genom barndomens
behag, och var och en försökte lömskt att stjäla
henne från den andre. Barnet märkte det
snart nog med den klipska oskulden hos de
små varelser som äro alltför benägna att tro
att universum kretsar kring dem. Flickan drog
fördel därav och utmanade till ett ständigt
överbjudande av ömhetsbetygelser. Det fanns
inte en nyck, som hon ej var säker på att få
uppfylld av den ene om den andre vägrade
att tillfredsställa den. Den senare parten blev
i så fall så förargad över sin sämre ställning,
att han eller hon strax erbjöd ännu mer än
vad den andre gått in på. Hon hade blivit
skamligt bortskämd och det var en lycka att
hennes karaktär ej hade andra fel än den
själviskhet som är gemensam för alla barn —
en själviskhet som likväl hos alltför rika och
omhuldade barn får en sjuklig prägel
beroende på frånvaron av både hinder och mål.
Ehuru de dyrkade henne, skulle herr och
fru Langeais aldrig uppoffrat en enda av sina
vanor för henne. Största delen av dagen
lämnade de henne allena mitt ibland de tusende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
