Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ödet är ironiskt...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
33
lekverk som de skänkt henne. Det fattades
henne inte tid att tänka och hon begagnade
sig fullt ut av denna frihet. Tidigt utvecklad
och brådmogen genom de oförsiktiga samtal
som fördes i hennes närvaro (man tog sig föga
i akt) brukade hon vid sex års ålder för sina
dockor berätta små kärlekshistorier, där
hustrun, mannen och älskaren spelade rollerna.
Det är självklart att hon inte alls anade vad
hon sade. Från den stunden då hon bakom
orden skönjde ens skuggan av en känsla, blev
det strax slut för dockorna; hon behöll
historierna för sig själv. Längst bort i hennes inre
dolde sig en oskuldsfull sensualitet som ljöd i
fjärran likt osynliga klockor på andra sidan
horisonten. Hon visste ej vad det var.
Stundtals medförde vinden varma fläktar från ett
obekant land, hon rodnade och drog djupt efter
andan av glädje och fruktan. Hon begrep
ingenting alls. Och så försvann alltsammans
lika snabbt som det kommit. Ingenting hördes
mer... Knappt ett sus, knappt en omärklig
dallring som smälte bort i den blå luften, llon
visste blott att det fanns något där, på andra
sidan berget och att dit måste hon gå, ju
fortare desto bättre. Där var lyckan. Ack, om
hon bara kunde nå dit!...
I förväntan därpå gjorde hon sig
sällsamma föreställningar om vad hon skulle finna.
3. — Jean-Christophe. VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
