Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ödet är ironiskt...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
JEAN-CHRISTOPHE
Det allt uppslukande intresset för denna lilla
flicka var att gissa vad hon väl skulle få se.
Hon hade en jämnårig väninna, Simone Adam,
och med henne underhöll hon sig ofta om
dessa allvarliga ämnen. Båda bidrogo mecl
sina kunskaper och sin tolvåriga erfarenhet och
utlade, bäst de kunde, uppsnappade samtal
och de böcker som de läst i smyg. Där stodo
de på yttersta tåspetsarna, hakade sig fast vid
stenarna och ansträngde sig att skåda över på
andra sidan av den gamla mur som dolde
framtiden. Men hur de än buro sig åt och om de
än låtsades se mellan sprickorna, sågo de i
själva verket ingenting alls. De företedde en
underlig blandning av oskuld, poetisk
spjuveraktighet och parisisk ironi. De sade, utan att
ana det, de mest oerhörda saker och skapade
höga berg av de enklaste ting. Jacqueline, som
snokade obehindrat omkring överallt, stack
även sin lilla näsa i faderns böcker.
Lyckligtvis var hon beskyddad just genom sin oskuld
och sin renlighetsinstinkt. En scen eller ett
ord som verkade en smula rått ingav henne
vämjelse och hon lade strax boken åsido. Hon
smög omkring mitt ibland det lumpnaste
sällskap som en liten, fin, vit katta bland smutsiga
vattenpölar utan att bliva nedsölad.
Vanligen tilltalade romanerna henne inte;
de voro för torra och tydliga. Men vad som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
