Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ödet är ironiskt...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
35
kom hennes hjärta att slå av rörelse och av
längtan att finna gåtans lösning det var
skaldernas böcker — naturligtvis då de talade om
kärlek. De närmade sig litet hennes egen
barnsliga uppfattning. De sågo inte
verkligheten, de inbillade sig att de skådade den
genom sitt begärs eller sin saknads synglas.
Men de visste mycket mer, de visste allt det
väsentliga och de höljde in det i ljuva
hemlighetsfulla ord som man måste linda upp med
oändlig varsamhet för att finna ... finna ...
Ack, man fann ingenting alls, men man var
ständigt nära däran att göra en upptäckt.
De två små nyfikna flickorna tröttnade
aldrig. Halvhögt upprepade de med en liten
rysning Alfred de Mussets eller Sully
Prud-hommes dikter varest de trodde sig skönja
fördärvets djupaste avgrunder. De skrevo av
verserna och sporde varandra om den dolda
undermeningen i vissa rader som ofta saknade
varje undermening. Dessa små oskuldsfulla
och fräcka trettonårs små kvinnor som voro
helt okunniga om kärleken, diskuterade kärlek
och vällust halvt på lek, halvt på allvar. I
lektionstimmarna klottrade de på sitt
läskpapper under en beskedlig gammal lärares
uppsikt, verser som han en dag råkade få tag i
och med förfäran läsa:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
