Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ödet är ironiskt...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
JEAN-CHRISTOPHE
Låt mig! 0, låt mig tätt i mina armar er trycka.
Och i era kyssar kärlekens vansinne dricka,
droppe efter droppe och länge...
De följde föreläsningarna i en mondän och
av rikt folk eftersökt skola vars lärare även
föreläste på universiteten. Där funno de
användning för all sin sentimentala trånad.
Nästan alla flickorna voro kära i sina lärare.
Om dessa blott voro unga och sågo skapliga
ut, ödelade de hjärtan. Flickorna arbetade som
änglar blott för att tillfredsställa sin sultan.
Om de fingo ett dåligt betyg i kriaskrivningen
blev det gråt och tandagnisslan, det vill säga
om han utdelade det — annars brydde de sig
föga därom. Om han berömde så rodnade
eller bleknade de och sände honom tacksamma
smäktande blickar. Om han kallade någon till
sig och gav henne ett särskilt lovord, så var det
paradiset. För att lyckas behaga behövde
läraren visst inte vara någon örn... Då
gymnastikläraren lyfte upp Jacqueline och hjälpte
henne att fatta tag i trapetsen fick hon nästan
feber. — Och vilken rasande tävlan det var
sen. Vilka hemliga anfall av svartsjuka. Vilka
ödmjuka, koketta ögonkast utsändes ej för att
slita läraren från en hatad rival... Då han vid
föreläsningens början öppnade munnen rusade
alla pennor åstad och antecknade varje ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
