Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ödet är ironiskt...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
37
Flickorna försökte inte att fatta; det viktigaste
var att inte gå miste om en enda stavelse. Och
medan de skrevo upphörde ej deras blickar att
i smyg betrakta avgudens ansikte och rörelser.
Och Jacqueline och Simone frågade varandra
sakta:
— Tror du att han skulle taga sig bra ut
i en blå halsduk?
Senare råkade de i förtjusning över ett
ideal i oljetryck, över romantiska och mondäna
dikter och poetiska modegravyrer. — De älskade
aktörer, virtuoser, levande och döda diktare:
Monnet-Sully, Samain, Dubussy. — De växlade
blickar med obekanta unga män som de råkade
på en konsert, på gatan, i en salong. De begynte
i tankarna ständigt nya små kärleksintriger. De
hade ett oupphörligt behov att förälska sig,
att vara uppfyllda av kärlek, av en
förevändning till kärlek. Jacqueline och Simone
anförtrodde varandra allting, vilket bäst bevisade
att de inte hade något att anförtro; det var
till och med det bästa medel att förhindra en
djup känsla. Däremot urartade allt detta prat
till en kronisk sjukdom som de själva skrattade
åt men likväl omsorgsfullt vårdade. De
exalterade varandra. Simone var mer romantisk
men dock klokare; hon fantiserade ihop en
massa dårskaper. Jacqueline, som var ärligare
och lidelsefullare, var betydligt närmare att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
