Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ödet är ironiskt...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
JEAN-CHRISTOPHE
omsätta dem i verklighet. Väl tjugu gånger
var hon färdig att begå de värsta dumheter.
— Hon begick dem likväl inte såsom fallet är
med de flesta ungdomar. Det finnes stunder
då dessa stackars förvirrade små varelser (vem
har ej varit sådan) äro beredda, somliga att
kasta sig i självmordet, andra i armarna på
förste bäste. Gud vare lov! De taga sällan
steget fullt ut. Jacqueline skrev passionerade
brev till män som hon knappt kände till
utseendet, men hon avsände inte ett enda brev
undantagandes en hänförd epistel som hon
inte undertecknade. Hon skickade den till en
ful, tarvlig, självisk litteraturanmälare med
förtorkat hjärta och trång uppfattning. Hon hade
blivit kär i honom på grund av två eller tre
rader, i vilka hon upptäckt de rikaste
känsloskatter. Senare flammade hon upp för en stor
aktör, han bodde i huset bredvid. Varje gång
hon gick förbi hans dörr sade hon sig:
— Om jag ginge in!
Och en gång var hon djärv nog att gå ända
upp till hans våning. Men då hon stod däruppe
tog hon till flykten. Hon hade ingenting alls
att säga honom. Hon älskade honom inte alls,
och det visste hon egentligen. Alla hennes
dårskaper dolde ett halvt frivilligt
självbedrägeri. I den andra hälften fanns det eviga,
dumma och ljuva behovet att älska. Som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
