Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ödet är ironiskt...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
39
Jacqueline tillhörde en mycket begåvad ras var
hon ingalunda omedveten därom. Det hindrade
henne likväl inte ifrån att vara dåraktig. En
dåre som känner sig själv är precis dubbelt
så galen.
Hon var mycket bortbjuden. Hon
omringades av unga män som voro känsliga för
hennes behag, många älskade henne. Hon
brydde sig inte om någon utan koketterade
med alla. Hon tänkte inte på den skada hon
kunde göra. För en vacker flicka är detta en
lockande lek. Ilon finner det helt naturligt att
bliva älskad och hon anser sig blott ha
förpliktelser mot den som hon älskar. Hon tror
nästan att den som tillåtes älska henne är
lycklig nog. Till hennes ursäkt måste man
säga att hon inte anar vad kärleken är, ehuru
hon dagen lång funderar därpå. Man inbillar
sig lätt att en ung societetsflicka som blivit
uppfostrad i en storstads drivhusluft är tidigare
utvecklad än en lantflicka, men det är tvärtom.
Samtal och allsköns läsning ha visserligen hos
henne skapat ett ständigt sysslande med
kärleken, som i hennes lättjefulla liv ofta blir till
en mani. Hon har så att säga läst pjäsen på
förhand och kan alla orden utantill, och just av
det skälet är hon okänslig därför. I kärlek
liksom i konst bör man inte läsa vad andra
ha sagt, ’man måste säga vad man känner. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
