Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det var i parken som...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
JEAN-CIIRISTOPHH
Det var i juni månad, men ett åskväder hade
kylt ut atmosfären. Himmeln var grå, solen
halvt utsläckt. De låga molnen gledo tungt
fram, sammanpackade av vinden. Från denna
fjärran vind nådde inte en fläkt ned till marken.
Inte ett blad dallrade, men luften var frisk.
Ett stort vemod insvepte hela naturen och
trängde in i deras hjärtan, som översvämmades
av en allvarlig lycka. Och från trädgårdens
andra ända, från den osynliga villan med dess
halvöppna fönster flöto fram till dem
orgeltonerna ur Johann Sebastian Bachs fuga i
mi bémol. De satte sig sida vid sida på
en brunns stenrundel. — De voro bleka och
talade ej. Olivier såg tårarna rinna utför
Jacquelines kinder.
— Ni gråter! viskade han och hans läppar
darrade.
Och även hans tårar började rinna.
Han tog hennes hand. Hon böjde sitt
blonda huvud mot Oliviers axel. Hon försökte
inte längre att kämpa emot. Hon var besegrad
och det kändes som en lättnad... De gräto
helt sakta och lyssnade till musiken. Över dem
seglade de tunga skyarna, vilkas flykt tycktes
stryka utmed bergets toppar. De tänkte på
allt det de redan genomlidit — och vem
vet? — på det som de skulle komma att lida.
Det finnes stunder då musiken frammanar allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
