Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det var i parken som...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
JEAN-CIIRISTOPHH
— Vi skall älska dem båda två såsom de
säkerligen älskar varandra.
— Jag önskar att de vore här.
— De är här!
De sutto kvar, tätt tryckta till varandra.
De andades knappt. De kände varandras hjärta
slå. Ett fint duggregn började falla. Jacqueline
ryste till.
— Låt oss gå in, sade hon.
Under trädens grenar var det nästan
mörkt. Olivier kysste Jacquelines fuktiga hår.
Hon lyfte upp huvudet mot honom och han
kände för första gången på sina läppar den
unga flickans förälskade läppar som i sin
oberördhet voro litet sträva och feberaktiga ...
De voro nära att falla i vanmakt.
Helt nära huset stannade de ånyo.
— Vad vi voro ensamma förut! sade han.
Han hade redan glömt Christophe.
Slutligen erinrade de sig honom. Musiken
hade tystnat. De gingo in. Christophe hade
lutat armbågarna mot orgelharmoniet, och med
huvudet mellan händerna drömde även han om
många förflutna ting. Han vaknade upp ur
sina drömmerier och visade dem ett vänligt
ansikte som upplystes av ett ömt och allvarligt
leende. Han läste strax i deras ögon vad som
hänt. Han tryckte deras händer och sade:
— Sätt er, så skall jag spela något för er.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
