Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Deras kärleksegoism hade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
107
den!... Lyckan är endast ett ögonblick i den
universella rytmen, en av de poler mellan
vilka livets pendel svänger. Ville man stanna
pendeln, vore man tvungen att bryta sönder
den.
De gjorde bekantskap med »den
väl-mågansledsnadsomskärperkänslo-s a m h e t e n». De ljuva timmarna tänjde ut
sig; de slokade likt blommor utan vatten.
Himmeln var alltid lika blå, men morgonens
lätta luft fanns ej mer. Allting var orörligt.
Naturen teg. De voro ensamma såsom de
velat. — Och deras hjärtan krympte samman.
En obeskrivbar tomhetskänsla, en
svävande ledsnad — ej alldeles utan behag —
framträdde. De visste inte vad det var, men
de voro dunkelt oroade. De blevo sjukligt
överkänsliga. Deras spända nerver avlyssnade
tystnaden och dallrade likt spröda löv vid
livets minsta prövning. Jacqueline utgöt tårar,
ehuru hon inte hade något skäl att gråta.
Visserligen inbillade hon sig det, men det var
inte längre kärleken som framtvingade tårarna.
Efter de heta och uppjagade år som föregått
giftermålet inträdde ett plötsligt avbrott av
varje ansträngning inför ett uppnått mål —
uppnått och överskridet — den lika plötsliga
meningslösheten i varje ny handling —
möjligen även i förflutna handlingar — allt detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
