Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Deras kärleksegoism hade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väninnorna
109
des hjärta även vibrerade i hans eget, och
sålunda meddelade sig Jacquelines dolda oro till
honom.
En vacker förmiddag promenerade de
tillsammans ute på landet. De hade på förhand
glatt sig åt denna promenad. Allt omkring
dem var leende. Men redan vid de första
stegen föll en mantel av dov trötthet över
dem. Omöjligt att tala! De ansträngde sig,
men varje ord de sade, ljöd ännu hemskare
i det tomrum där de dvaldes. Likt automater
avslutade de promenaden utan att se och utan
att känna. Med tungt hjärta återvände de
hem. Det var i skymningen. Våningen låg
tom, mörk och kall. De tände inte strax, ty
de ville inte möta varandras blickar.
Jacqueline gick in i sitt rum och i stället för att
taga av hatt och kappa satte hon sig stumt
bredvid fönstret. I ett närgränsande rum satte
sig även Olivier och lutade sig mot bordet.
Dörren stod öppen mellan de båda rummen,
de voro varandra så nära, att de kunde höra
varandras andedräkt. Och i halvmörkret gräto
de bittert och tyst. De tryckte händerna mot
munnen på det att ingenting skulle höras.
Slutligen sade Olivier ångestfullt:
— Jacqueline!
Jacqueline svalde sina tårar och svarade:
— Vad är det?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
