Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I Paris återfunno de...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
119
plötsliga död och plötsliga förnyelse måste
förskräcka dem som älska henne. Det är dock
en naturlig sak för en livfull människa, som
inte tyglas av viljan, att i morgon ej längre
vara vad hon är i dag. Hon är ett rinnande
vatten. Den som älskar henne, måste följa
henne eller rycka henne med sig i sitt lopp.
I bägge fallen måste man förändra sig. Men
det är ett farligt prov, först då man bestått det
provet, känner man riktigt kärleken. I de
första årens gemensamma liv är kärlekens
harmoni så spröd att minsta missljud hos den
ena eller andra parten kan förstöra allt. Hur
mycket farligare är ej ett häftigt omslag i
förmögenhetsvillkor och omgivning. Man måste
vara bra stark eller bra likgiltig för att stå
emot.
Jacqueline och Olivier voro varken starka
eller likgiltiga. De sågo varandra båda två i
en annan belysning och den älskades anlete
blev främmande. De stunder då de gjorde
denna sorgliga upptäckt dolde de sig för
varandra av vördnad för kärleken — ty de älskade
alltjämt varandra. Olivier hade en tillflykt i
sitt arbete, vars regelbundna, om ej så
trosvissa utövande, skänkte honom lugn.
Jacqueline hade ingenting alls. Hon gjorde ingenting.
Hon låg länge till sängs eller satt timtals vid
sin toalett — halvklädd, orörlig, grubblande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
