Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det dröjde inte länge...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
JEAN-CIIRISTOPHH
kände sig inte tacksam för det; hon tyckte
blott, att han var lika svag som hon själv.
De gingo bort nästan alla kvällar. Hon irrade
omkring i de parisiska salongerna med sin
ångestfyllda ledsnad som ingen anade, ty hon
dolde den under sitt ironiska, alltid
slagfärdiga leende. Hon sökte någon som älskade
henne och kunde hålla upp henne, så att hon
inte föll ned i avgrunden... Förgäves,
förgäves! Hennes förtvivlade vädjan besvarades
endast med tystnad ...
Hon tyckte inte om Christophe. Hon kunde
inte tåla hans simpla fasoner, hans sårande
uppriktighet och hans likgiltighet. Hon tyckte
inte om honom, men hon hade känslan av
att han åtminstone var stark — en klippa,
som reste sig över dödens vatten. Hon ville
klamra sig fast vid denna klippa, vid denne
kraftige simmare, vars huvud höjdes över
vågornas brus — eller ock ville hon dränka
honom, draga honom med sig i djupet.
Och så var det henne inte till fyllest att
ha skilt sin man från hans vänner; hon måste
även taga dem ifrån honom. De hederligaste
kvinnor ha ibland en instinkt som lockar dem
att pröva hur långt deras makt sträcker sig
och att om möjligt gå ännu längre. I detta
maktmissbruk vill deras svaghet finna bevis
för sin egen styrka. Då kvinnan är självisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
