Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det dröjde inte länge...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
JEAN-CIIRISTOPHH
de behöllo på grund av dess familjeminnen,
ehuru de sällan hesökte det. Huset låg
ganska ensligt bland vingårdar och vidsträckta
skogar. Det inre var illa medfaret, fönstren
slöto inte riktigt till. Där luktade mög.el,
mogen frukt och soluppvärmd grankåda, luften
var sval... Christophe levde sålunda i
Jac-quelines närhet flera dagar i sträck, och i hans
hjärta innästlade sig en ljuv känsla som på
intet vis oroade honom; han erfor en
oskyldig, men ej ’helt förandligad, njutning av att
se och höra henne, att snudda vid hennes
fina gestalt och att insupa hennes andedräkt.
Olivier teg en smula oroad. Han misstänkte
ingenting, men en oklar ängslan betungade
honom, ehuru han skulle blygts att erkänna
det. I akt och mening att bestraffa sig själv,
lämnade han dem med flit ensamma.
Jacqueline anade vad som försiggick inom honom, och
hon skulle haft lust att säga honom:
— Sörj inte, min käre vän. Det är i alla
fall dig som jag älskar.
Men hon sade det inte, och de drevo alla
tre på vinst och förlust. Christophe anade
ingenting. Jacqueline visste ej riktigt vad hon
ville, hon lät slumpen bestämma. Olivier
allena var förutseende, men både hans
egenkärleks och hans kärleks blygsamhet vägrade
att fördjupa sig däri. Då viljan tiger, talar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
