Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det dröjde inte länge...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
187
instinkten. Då själen ej får råda, går kroppen
sin egen väg.
En kväll efter middagen tycktes dem
natthimmeln så vacker — en stjärnbeströdd
himmel utan måne — att de beslöto att
promenera litet i trädgården. Olivier och Christophe
gingo ut ur huset. Jacqueline gick upp i sitt
rum för att taga en schal. Hon dröjde länge
däruppe. Christophe grymtade något om
kvinnornas evinnerliga långsamhet och gick in igen
för att hämta henne. (Sedan en tid bortåt hade
han övertagit mannens roll.) Han hörde henne
komma. I det rum, där han befann sig, voro
luckorna slutna och man kunde inte se
någonting.
-— Nå! Kom då. Frun-som-aldrig-blir-färdig,
ropade Christophe muntert. Ni nöter ut alla
speglar bara genom att se er i dem.
Hon svarade inte. Hon hade stannat.
Christophe hade det bestämda intrycket av att
hon var i rummet, men hon rörde sig ej.
— Var är ni? sade han.
Hon svarade ej. Christophe teg också.
Han trevade sig fram i mörkret. Ångesten grep
honom. Han stannade med hårt klappande
hjärta. Tätt intill sig hörde han Jacquelines
lätta andedräkt. Han tog ännu ett steg och
stannade ånyo. Hon var nära honom, han
visste det men han förmådde inte gä vidare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
