Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jacqueline och Olivier...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
JEAN-CIIRISTOPHH
ha försvunnit) åter skymta förbi, de visste att
det ånyo skulle försvinna — för all tid kanske,
och just därför famnade de kärleksdrömmen
med förtvivlad lidelse.
— Stanna! Ack stanna kvar!
Men de visste tyvärr, att de skulle förlora
den.
Då Jacqueline återvände till Paris kände
hon inom sig spritta ett nytt litet liv, som
kärleken tänt. Men kärleken var redan borta.
Den börda, som betungade henne, stärkte inte
banden mellan henne och Olivier. Hon erfor
inte den glädje som hon väntat. Hon sporde
sig själv med oro ... Fordom, då hon plågade
och oroade sig, hade hon trott att ett litet
barns ankomst skulle vara frälsningen för
henne. Nu var det lilla barnet där, men
frälsningen hade inte kommit. En mänsklig planta
sänkte ned sina rötter i hennes kött; med
skräck kände hon den tillväxa, dricka hennes
blod och hennes liv. Hon tillbragte hela dagar,
fördjupad inom sig själv, hon lyssnade med
tom, vilsen blick. Hela hennes väsen var
uppsuget av det okända väsen som. tagit henne i
besittning. Det var ett oklart, sövande, milt, men
ändå ångestfullt brus. Hon spratt häftigt upp
ur denna dvala — svetten bröt fram, hon ryste
och förnam ett blixtlikt uppror. Hon ville
frigöra sig från det nät, i vilket naturen hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
