Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nutida kvinnors stora...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
JEAN-CIIRISTOPHH
Och slumpen ville att dessa blad just
skulle falla i Jacquelines hand. Det var en dag
då hon kände sig närmare Olivier än hon
varit det sedan många år tillbaka. Hon hade
gjort i ordning i ett skåp och funnit de gamla
kärleksbreven som han brukade sända henne.
Hon blev rörd ända till tårar. Hon satt bredvid
skåpet och förmådde inte fortsätta ordnandet.
Hon genomlevde sitt förflutna liv och ångrade
bittert, att hon förstört det. Hon tänkte på
Oliviers sorg, hon hade aldrig med kallt blod
kunnat stå ansikte mot ansikte med denna
tanke. Hon kunde glömma den, men hon kunde
inte bära att Olivier led för hennes skull.
Hennes hjärta var sönderslitet. Hon skulle
velat kasta sig i hans armar och säga:
— Ack Olivier, Olivier! Vad har vi gjort!
Vi är tokiga, alldeles tokiga. Låt oss inte
plåga varandra mer.
Om han bara kommit in just det
ögonblicket!
Men det var just i samma stund som hon
fann de andra breven... Allt blev med ens
slut. — Trodde hon att Olivier bedragit henne?
Kanske! Vad betydde väl det för resten?
Sveket låg inte i handlingen men i viljan. Hon
skulle lättare förlåtit den hon älskade, om han
haft en älskarinna, än om han i smyg givit sitt
hjärta åt en annan. Och hon hade rätt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
