Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Arnaud var ensam hemma hos sig. Hon...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
249
det möter på sin väg. Från samma ögonblick
då Cécile ej längre kunde tvivla, bemödade
hon sig modigt om att rycka ut ur hjärtat
den kärlek, som hon ansåg vara löjlig och
brottslig. Hon plågade sig länge, och hennes
sår läktes ej. Ingen skulle ha kunnat ana
vad som försiggick inom henne. Hon tog all
sin tapperhet i anspråk för att visa sig glad
och belåten. Fru Arnaud var den enda, som
visste vad det kostade henne. Cécile hade
visserligen inte sagt sin hemlighet, men hon
kom ibland och lutade sitt huvud med den
kraftiga nacken mot fru Arnauds späda bröst.
Hon fällde några tårar, kysste sin väninna
och gick skrattande sin väg. Hon dyrkade
den bräckliga väninnan, hos vilken hon anade
en andlig energi och en tro överlägsen
hennes egen. Hon anförtrodde sig ej, men fru
Arnaud ägde förmågan att gissa sig till
halvkvädna visor. Hon tyckte att hela världen
är ett vemodigt missförstånd. Botemedlet är
omöjligt att finna. Man kan endast älska,
känna medlidande och drömma.
Och då drömmarnas svärm susade
alltför högljutt, då hon inte orkade bygga flera
luftslott, gick hon till pianot och lät
fingrarna glida över tangenterna — sakta och på
en slump — för att med tonernas skimrande
ro stilla livets rörliga hägringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
