Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Arnaud var ensam hemma. Aftonen...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
257
och hälsade på er. Minns ni inte?... Ni
förstod inte varför jag kom, det var för att säga
er farväl... Och så vet jag inte, vad som
skedde, jag vet inte vad ni sade, jag kommer
inte riktigt ihåg... men jag vet, att det var
några ord... (ni anade ändå ingenting)... de
orden upplyste mig... Kanske var det inte en
gång, vad ni sade... kanske var det en ren
tillfällighet. I det ögonblicket kunde minsta
sak rädda mig eller störta mig i fördärvet. Då
jag lämnade er, gick jag hem och låste in mig.
Jag grät en hel dag och sedan var krisen
överstånden.
— Och nu, sade ’Christophe, ångrar ni er
inte?
— Nu! sade hon. Om jag gjort den
galenskapen skulle jag sedan länge varit på flodens
botten. Jag skulle aldrig uthärdat skammen
eller stått ut med tanken på det onda som jag
skulle ha tillfogat min stackars man.
— Då är ni lycklig nu?
— Ja, så lycklig som man kan vara i detta
livet. Det är något så sällsynt att finna två
människor som förstår och aktar varandra, två
människor som litar på varandra — inte under
ett kort kärleksskimmer, som oftast är en
illusion — utan genom års erfarenhet och
sammanlevnad, grå torftiga år, som erinrar om
17. — Jean-Christophe. VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
