Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Arnaud var ensam hemma. Aftonen...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
261
nödlidande, som hon hittills blott hört talas
om, får en uppenbarelse som hon sent kan
glömma. Hon förmår knappt uthärda åsynen
av detta elände. Det är ett helvete. Hon
drunknar i detta hav av olyckor. Hon
fortsätter likväl att kämpa, hon försöker hjälpa
några olyckliga, hon tröttar ut sig för dem.
Hon är glad om hon lyckas rädda en eller två.
Men hon, vem bryr sig om att rädda henne?
Ty hon lider, hon också. Hon lider av andras
smärta och av sin egen. Ju större tro och
värme hon skänker, ju mindre har hon kvar
för egen räkning. Alla sorger haka sig
ångest-fullt fast vid henne och hon har i sin tur
ingenting som hon kan hålla sig fast vid. Ingen
räcker henne handen. Ibland kastar man sten
på henne. Christophe, ni kände den
beundransvärda kvinna, som ägnade sig åt det
otacksammaste, det mest förtjänstfulla arbetet; hon
upptog de gatans prostituerade kvinnor som
nyss fött barn — de olyckliga flickor som den
offentliga välgörenheten ej ville veta av, eller
kanske de som voro rädda för offentlig
välgörenhet. Hon bemödade sig om att göra dem
fysiskt och andligt friska, hon försökte behålla
barnen hos dem, ’och hos dem uppväcka
moderskärleken; hon arbetade för att skapa
dem ett litet hem och skaffa dem en hederlig
sysselsättning. Alla hennes krafter räckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
