Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - Visserligen voro de inte...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BRINNANDE BUSKEN
35
smickrades emellertid ljuvligt. Så fortsatte de
med mindre framgång och med en viss dold
rädsla för att visa sig löjliga. I längden blev
denna känsla övervägande och förstärktes av
den trötthet de måste erfara, då de spelade en
roll som är svår att utföra för män med så
pass förfinad smak och så mycken skepticism.
De önskade helst draga sig tillbaka och
väntade blott på att vinden skulle vända sig och
att deras följe skulle tillåta reträtten. Ty de
voro fångar på båda hållen. Dessa den nya
tidens »Voltaire» och »Joseph de Maistre»
dolde under sina djärva talesätt och
skriverier en skygg osäkerhet som prövade sig fram,
fruktade att kompromettera sig inför de unga,
bemödade sig om att behaga dem och att rent
ut vara yngre än de unga. Litterärt
revolutionära eller kontrarevolutionära, fogade de
sig i att följa det litterära mod som de själva
hjälpt till att grunda.
Den egendomligaste figur som Olivier
råkade på i denna lilla revolutionens förtrupp
var den av ren blyghet revolutionäre.
Det prov han hade för ögonen hette Pierre
Canet. Han tillhörde den rika medelklassen
och en ytterst konservativ familj: —
ämbetsmän eller lagkarlar som gjort sig beryktade
genom att visa den nuvarande regeringen sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
